Jag har ingen blogg, men jag har en webbsida, och där utövar jag min yttrandefrihet genom att skriva vad jag vill. Vad skulle jag vinna på att betala 2.000 kronor till Radio- och TV-verket och få ett bevis på att jag är juridiskt ansvarig för mina egna yttranden? Inte ett dugg; jag är ansvarig för dem ändå!

Det spelades teater på offentliga scener också för 20 år sedan, och teaterregissörer har aldrig haft utgivningsbevis för sina uppsättningar. Menar du att de också behöver det i dag? Varför det? Vad är det som har hänt på 20 år?

Jag vill be dig att ge något konkret exempel på när du har nytta av ett utgivningsbevis, så kan vi resonera utifrån det. Att vi sitter och säger emot varandra om juridiska formaliteter leder ingen vart.

Avgiften var berättigad för 20 år sedan men inte idag. Det är inte bara den som har råd att ge ut en tidning eller ha en radiostation, som behöver utgivningbevis längre.

Det finns många slag av yttranden som inte skyddas av YGL, exempelvis scenframträdanden, anföranden vid offentliga möten, privata brev och telefonsamtal. Att varken TF eller YGL skyddar dessa yttranden beror inte på politisk illvilja eller ens på okunnighet om yttrandenas existens, utan på att de inte uppfyller de tekniska kriterierna på vad som låter sig skyddas med den metod som används i TF och YGL, nämligen juridiskt ensamansvar för andras yttranden. Att staten tar ut en avgift för att registrera detta ensamansvar och utfärda bevis avseende detsamma är skäligt, eftersom metoden bara lämpar sig för massmedier, inte för enskildas samtal med varandra och sporadiska yttranden i det offentliga rummet.

Jag utesluter inte att rättsövergrepp begås, och att någon då och då blir fälld för ett muntligt yttrande som hade kunnat göras utan risk i en tidning, men lösningen på det problemet är att se över den lagstiftning som ledde till den fällande domen, inte att kräva att vi alla gratis skall få titulera oss “ansvariga utgivare” för varsin virtuell “tidning”.

Polisen får under utryckning åsidosätta gällande hastighetsbegränsning på allmän väg, och skall därvid lämnas företräde av övriga bilister. Det beror inte på att polismännen personligen har större rättigheter än vi andra, utan på att de betjänar ett allmänt intresse, precis som massmedierna gör. Den enskilde bilisten må tycka att 70 km/h är en onödigt kraftig hastighetsbegränsning på en till synes bra väg, men om han vill köra fortare bör han i första hand föreslå Vägverket att höja gränsen, inte utbilda sig till polis för att få fortkörningstillstånd (och samtidigt klaga över att Polishögskolan inte har resurser att utbilda landets samtliga bilister)!